Juni blog

Mikromeriter behöver gemensamma spelregler
​
Vid universiteten byggs redan idag mikromeriter men gemensamma metoder och spelregler saknas fortfarande. Detta försvårar utvecklingen av kontinuerligt lärande just i en tid då behovet av flexibla kompetensvägar ökar.

När universitetsanställda får frågan vad kontinuerligt lärande innebär i deras arbete framträder en brokig svarspalett. För vissa handlar det om en strategisk helhet, för andra om kurser inom det öppna universitetet eller om fortbildning. Fältet är mångfacetterat och just därför behövs en gemensam förståelse.

Denna mångfald granskade vi inom det nationella YJOP-projektet genom en enkät som genomfördes hösten 2025. Syftet var att kartlägga hur kontinuerligt lärande och mikromeriter för närvarande genomförs vid universiteten. Totalt besvarades enkäten av 134 personer från nio universitet. Resultaten visar att det redan pågår ett omfattande utvecklingsarbete, men att gemensamma verksamhetsmodeller, begrepp och strukturer fortfarande till viss del saknas eller är under utveckling.

Viljan finns – men identifiering av kompetensbehov behöver stärkas

Vid universiteten finns redan god kompetens att skapa pedagogiskt välfungerande utbildningar inom kontinuerligt lärande. Däremot saknas det ännu tillräckligt etablerade gemensamma arbetssätt för att identifiera målgruppernas och arbetslivets kompetensbehov.

Enkäten visar att pedagogiska lösningar och stöd till deltagarna uppfattas som tydliga styrkor. Undervisningsmetoderna är mångsidiga och det finns en god förmåga att stödja lärandet. Samtidigt gavs identifieringen av målgrupper och kartläggningen av faktiska kompetensbehov betydligt lägre vitsord. Med andra ord är universiteten skickliga på att genomföra utbildning, men det är inte alltid lika tydligt för vem utbildningen utvecklas och vilka behov den ska svara emot.

Information om kompetensbehov samlas redan in på flera sätt. Respondenterna lyfte fram samarbete med intressenter, framtids- och omvärldsanalys samt olika typer av enkäter som de viktigaste verktygen för att förstå efterfrågan. Utmaningen är att denna kunskap inte alltid omsätts till gemensamma prioriteringar och strategiska vägval, utan ofta stannar hos enskilda personer eller verksamhetsenheter. Just här finns ett viktigt nästa steg i utvecklingen av kontinuerligt lärande.

Mikromeriter förverkligas redan men den gemensamma förståelsen saknas

Mikromeriter är inte längre någon ny företeelse vid universiteten. Enkäten visar att sådana helheter redan genomförs på många olika sätt, även om begreppen och verksamhetsmodellerna varierar betydligt mellan lärosätena. Vissa universitet har endast tagit de första stegen, medan andra redan i viss utsträckning har integrerat mikromeritshelheter i sitt utbildningsutbud. Få beskriver dem dock ännu som en etablerad och central del av verksamheten.

Skillnaderna syns också i hur begreppet mikromeriter definieras. För vissa handlar det om strukturer som följer Undervisnings- och kulturministeriets referensram, för andra om kortare fortbildningar eller studiepoängsatta utbildningspaket. Denna variation är inte enbart en terminologisk fråga. När en gemensam förståelse saknas utvecklas även metoder för godkännande, bedömning och kommunikation på olika sätt.

I enkäten framträdde särskilt fyra praktiska utmaningar som återkommande teman i utvecklingen av mikromeriter:

• Brist på resurser och otydlig finansieringslogik – vem finansierar utbildningen, vem ansvarar för kompetensutvecklingen och hur ska ministeriefinansierat utbildningsutbud skilja sig från marknadsbaserade utbildningar?
• Varierande godkännandeprocesser – samma kompetenshelhet kan godkännas inom några veckor vid ett universitet, medan processen vid ett annat kan ta flera månader.
• Identifiering och validering av kompetens – särskilt när kompetensen har förvärvats i arbetslivet snarare än genom formella studier. Hur kan kompetensen bedömas på ett tillförlitligt sätt och vem ansvarar för bedömningen?
• Strukturer för samarbete – det finns en önskan om ökat samarbete mellan högskolorna, men fungerande modeller och gemensamma strukturer saknas.

Personalen behöver mer utbildning, kollegialt lärande och gemensamma verktyg som stöd för utvecklingsarbetet. Det handlar inte bara om processer, utan om människor och deras förmåga att arbeta kundorienterat tillsammans. Kundorientering uppstår inte genom fler riktlinjer, utan genom att dela erfarenheter, lära av varandra och tillsammans bygga modeller.

Ett gemensamt budskap från fältet: spelregler behövs nu

Resultaten från enkäten stannar inte vid ett enskilt projekt. Samma teman återkommer även bredare inom högskolesektorn, och därför förs de nu även vidare som en gemensam diskussion till Undervisnings- och kulturministeriet.

Tillsammans med fyra andra ESF+-finansierade projekt förbereder vi ett ställningstagande med ett tydligt budskap: en nationell referensram är nödvändig, men vid sidan av den behövs gemensamma riktlinjer som stöder tolkningen. Det handlar inte om nya normer, utan om principer som underlättar det praktiska arbetet.

Diskussionen koncentreras till fem frågor som hela högskolesektorn behöver svar på:

1. Hur fungerar samordningen mellan högskolor? När en studerande genomför helheter vid flera universitet, vem erkänner den samlade kompetensen och med vilket mandat? Utan tydliga mekanismer uppstår ett slags ”vilda västern”, där den studerande samlar enskilda prestationer utan att de bildar en igenkännbar helhet.
2. Hur bedöms kompetens som har förvärvats i arbetslivet? Detta berör särskilt mikromeritsutbudet, som riktar sig till personer som redan är i arbete. Resurser för bedömning, tillförlitlighet samt verifiering av identitet – särskilt i digitala genomföranden – är ännu öppna frågor.
3. Hur kan kvalitet och akademiskt ansvar synliggöras utan betungande certifieringsmekanismer? Universitetens kvalitetssäkring bygger på ESG- och ENQA-principer samt Karvis auditeringar, men en gemensam förståelse för hur det akademiska ansvaret synliggörs i mikromeriter saknas.
4. Hur stöder systemen registrering och delning av prestationer utanför examen? Till exempel är ”stark autentisering” ett otydligt begrepp, och internationella studerande kan hamna utanför systemen om autentiseringen enbart baseras på finländska lösningar.
5. Hur skiljer finansieringslogiken mellan verksamhet finansierad av Undervisnings- och kulturministeriet (UKM) och marknadsbaserad verksamhet? Särskilt fördelningen av kostnader för bedömning och prestationer behöver klargöras, så att högskolorna kan verka på en hållbar ekonomisk grund.

Pilotprojekten har redan producerat mycket värdefull kunskap men alla lärdomar sprids ännu inte öppet. Om resultaten kunde göras gemensamt tillgängliga snabbare, skulle utvecklingsarbetet kunna bygga vidare på det som redan gjorts i stället för att tid och resurser i olika projekt används för att lösa samma frågor om och om igen.

Finlands styrka är arbetslivsanknytningen och just därför måste samarbetet fungera

I ett internationellt perspektiv framträder ett särskilt drag i den finländska diskussionen kring mikromeriter: samutvecklingen med arbetslivet. I många länder ses mikromeriter främst som en utbildningsform som högskolorna själva producerar och erbjuder i färdigt format. I Finland är utgångspunkten ofta en annan: utbildning byggs som svar på identifierade behov i arbetslivet.

Detta är en tydlig styrka, men samtidigt höjer det kravnivån. Om samarbetet med arbetslivet ska tas på allvar måste det vara mer än enstaka kontakter. Det behövs strukturer för att identifiera behov, dela information och utveckla lösningar långsiktigt tillsammans.

I slutändan handlar det om studerande

I diskussionen om mikromeriter riktas uppmärksamheten lätt mot bedömning, metoder kring tillgodoräknande och system. Det är viktiga frågor men samtidigt är det lätt att glömma för vem helheterna egentligen byggs. Ur den studerandes perspektiv är det avgörande om utbudet är lätt att hitta, förstå och faktiskt tillgängligt.

Om varje högskola utvecklar sin egen praxis blir det svårt för studerande att få en överblick över vilka alternativ som finns och hur olika prestationer hänger ihop. Därför handlar det inte bara om en administrativ eller teknisk fråga. Det handlar om huruvida systemet tjänar studerande eller om det tvingar dem att anpassa sig till systemets villkor.

Nästa fas avgör mycket

Inom YJOP-projektet fortsätter arbetet på en praktisk nivå. Vi utvecklar en webbkurs som stärker personalens kompetenser, ett ”toolkit”-verktyg som stöd för utvecklingsarbetet samt en samarbetsmodell mellan universiteten. Dessutom pågår ett arbete med att öka kundförståelsen, vilket resulterar i konkreta kundprofiler som grund för utvecklingsarbetet. Under hösten ska vi också genomföra regionala workshoppar där representanter från arbetslivet och utvecklare vid högskolorna möts vid samma bord.
​
Mikromeriter är inget övergående experiment. De är en del av hur högre utbildning svarar på ett föränderligt arbetsliv och behovet av kontinuerligt lärande. Just därför behövs gemensamma spelregler nu, så att det goda utvecklingsarbetet inte splittras i isolerade lösningar.

Laura Al-Azzavi (UEF), Heli Kaarniemi (UEF) och Eva Raudasoja (OY)
​
På Svenska - Se mer av raporten under Raporten har pubilcerad
​